aszombie.blogg.se

Spin of Hope 2023

Ja vad säger man om detta tokiga men också ärade utmaning! 

Att stödja Barncancerfonden är en stor ära och något jag brinner för! Min pappa, Bengt Wahlstedt gick bort i cancer 1982, 44år gammal! Jag själv var 13år vid hans bortgång! Jag kom ihåg besöken på sjukhuset och tyckte det var fruktansvärt och ren och skär ångest att se sin pappa tyna bort! 

Både Bröstcancerforskningen och Barncancerfonden står min varmt om hjärtat. Att ställa upp i Spin of Hope är något jag prioriterat. De första åren har jag kört i lag där man ska se till att cykeln går i 12h. Jag tror det  var 2017 jag fick ordentlig mersmak och köpte 7h 2018. Men det räckte inte! Jag bestämde mig direkt att 2019 blir det att köpa cykeln själv och köra alla 12h. Det gick vägen men jag förträngde nog hur tufft det är mentalt!

Jag har hållt utsikt efter Spin of Hope på hemmaplan och hittade det i senaste laget och lite vana troget (läs Ultravasan 2017), tisdagen och spinningen var på lördagen! 4 dagar förberedelse! Blir ingen fysisk förberedelse utan mer en mental förberedelse! Jag vet att det inte kommer vara fysiskt utmanande. Jo såklart kommer bena protestera och ffa ändalykten på slutet! Men det absolut tuffaste är det mentala! 

Det går inte att sätta sig klockan 07:00 på morgonen och tänka att "nu ska jag sitta här i 12h"! Nä det gäller att bryta ner sträckan i mindre bitar och ta en bit i taget! Så det blir 1 timma i taget, ett pass i taget. Och sysselsätta hjärnan med att memorera de som åker och vem som leder passet och musiken som spelas. Vad händer utanför spinningsalen? Vilka byter av och vilka sitter kvar? Komma ihåg att dricka varje kvart och äta något varje halv timma. Och något som sysselsätter hjärnan lite var att lägga ut en händelse varje timma! På insta och facebook.

Hur gick det då? Det gick relativt enkelt till 13:00, 6h cykling. Då blev jag serverad en falafelrulle av kära Marie och Peter ❤️ Halva åkte ner fort och tänkte spara andra halvan till jag var klar (förhoppningsvis 12h). Ca vid 15:00 fick jag en svacka och då var det hela 4h kvar efter 8h cyklande! Det var tungt mentalt fram till 17:00 då min son Alex ringde och var på väg! 🥰 Det gav så mycket energi och kraft! Jag kände mig som en superman och superstark igen! Sista timman var ett lyckorus och jag fick en arm rysning då det var 45min kvar! Det är adrenalinet som talar! 💪😊

Jag blev mycket hyllad de sista timmarna och då det var klart! Det ger så mycket kraft och energi så man spricker 🙏

Det är 41år sedan farsan gick bort! Nästa lika länge som han blev! Nästan 2 generationer har gått! Nu finns det en massa bra cancermediciner och det satsas hårt på forskningen.

Vilken ynnest att verka och bo i en stad som satsar stort för att bekämpa cancern!

Farsan! Jag fixade det igen! Och tänk att jag gått från zombie till där jag är idag! Jag tycker allt jag hör dig skrika och heja på mig tillsammans med morsan. Tänk att även min mamma, Gunilla Andersson gick bort i unga år! 1990 gick hon bort, 42år ung! 

Det går bra för era söner ska ni veta!

Jag älskar er, mamma och pappa! ❤️