aszombie.blogg.se

Sista natten innan race blev inte lång eller avslappnad sömn. Tur att jag vilat mycket dagarna innan. 

Gick upp kl 04:45, gick och åt lättare frukost. Bytte om på hotellrummet och gick före supportrarna till sista kontrollen av cykeln. Är lyfttrycket ok? Såg till att mina 3 flaskor ligger där dom ska! (Jag fastnade på IM officiella film här). Jag har ärligt talat inte förberett cykel och löpning på plats utan bara haft en lyckad simning som mål. Av den anledning så höftade jag gram kolisar väldigt "borgmässigt". Jag blandade 2 flaskor hårt med sportdryck och 1 stor flaska med vatten. Struntade sedan i uppvärmning i sjön, då jag redan var lite kall, trött och frusen. Gick till mina supportrar vid starten. En kvart innan första start gick jag till startfållan och kramade och hälsade på vänner och teamkamrater. Jag ställde mig i 01:45 gruppen innan start.

3800m Simning (tid: 01:57:11)

Jag var relativt lugn innan start och då jag hoppade i från startbryggan. Jag hade förberett mig att träningssimma, som jag hade gjort sedan tisdagen. Nästan direkt kom dock en obehagskänsla och en pulsökning. Jag tog något crawltag men kände att puls ökade. Jag tog några bröstsims-tag och försökte få ner pulsen. Strax bakom mig simmade 2 asiater, där "fru" fick panik och grep hårt och tag om mannen. Livräddarna hade koll men det var inte bra att en som jag med känslig puls fick se. Jag tog några tag till innan jag sedan kunde crawla med normal puls.

Det gick bra fram till vändbojen efter 700m och långa rakan på 800m startade. Det var fortfarande lite stappligt och kantig simning med kände ett lugn då vi vände hemåt mot vändbojen utanför vågbrytaren i Tullhamnen. Efter 2600m vänder man genom Elevatorkajen för att sedan simma via Ängöfjärden mot Malmfjärden.  

Vid 3200m simmande så kontrollerade jag klockan som visade 01h 35min! 45min kvar till maxtiden och det var 600m simning kvar! Härifrån är det enkel simning så visste att jag på de tre sista IronMan äntligen skulle klara simningen!

Jag vinkade på hejande åskådare då jag klev ur sjön men missade tyvärr min sambo, bästa supportern! Jag var vingelkantig, oerhört glad och euforisk.

T1 (byte sim till cykel) - 09:11

Vid T1 fick jag någon reaktion och började frysa. Man blir nu naturligt kall då man simmar, men detta var nog lika mycket omvälvande och omskakande känsla. På min fjärde ironman så fick jag äntligen inte bryta simningen som jag har varit tvungen att göra de senaste 2, pga storm.

Jag hörde den underbaraste röst från min sambo som hejade vid staketet. Jag sprang huttrande fram och fick uppmuntrande och peppande ord från sambo. Hon vet hur mycket kroppen strejkat senaste tiden, senaste 3v. Detta efter ha varit i min bästa form. Ja hur kommer cyklingen gå?

Cykling, 180km (06:36:41)

Omvälvande och spännande att ge sig ut på cykeln. I normala fall borde jag kunna trycka 32-34km i snitt. Men just detta år har jag missat några viktiga kvalitetspass, tunga intervaller. Har inte höjt min ftp i år utan snarare minskat lite. Men sedan gick till exempel Vätternrundan väldigt enkelt. Så ovisst. Och nu krämpor i ryggen. Så absolut ovisst.

Jag trampade iväg och fick upp värmen i kroppen! Mot Ölandsbron, mot Öland! Första 7-8 milen kändes det ändå positivt, trots att toppformen inte fanns. Sedan tilltog ryggvärken. Den blev så påtaglig att jag var tvungen att stanna och instinktivt så la jag mig på marken, på mage för att sträcka ut ryggen och avlasta ländryggen. Jag låg på marken och tänkte en massa! Vad händer, vad kommer gå? Hur ska jag tackla detta? Jag ställde mig upp efter 3-4 minuter och cyklade iväg. Ryggen var som ny! Kände inget 💪

Jag insåg att jag måste ta till en helt annan taktik för att klara och genomföra loppet! Jag har oddsen mot mig och små förutsättningar att klara hela loppet! Cykeln var tuff visade träningen innan. Och det gäller absolut löpningen också! I simningen var det en boj i taget och tänka på teknik för att komma dit. Cykeln måste jag ta mig igenom på bäst skonsammaste sätt för ryggen. Tempobågarna kunde jag endast ligga i korta stunder. Jag var tvungen att sitta mer upprätt för att skona ländryggen. Jag får helt strunta i snittpuls, att ligga på maximala gränsen.

Sedan kom MOTVINDEN! Då banan vände tillbaka till bron och till Kalmar igen. I normala fall så älskar jag motvind. Idag var tyvärr formen inte där så det tog mer vad det smakade. Jag hukade så mycket jag orkade men fick också stanna totalt 5-6 ggr på cykeln och lägga mig ner för att räta ut ryggraden.

Detta var lite frustrerande men om man ser till förutsättningarna, alldeles fantastiskt ändå! Jag förlorade tid såklart men efter lite beräkningar så får jag lägga en ny plan. Cykla lagom fort för att kunna ta korta raster men ändå ha god tid på mig på löpningen.

En medalj är en medalj 🏅

Sista 1,5h var riktigt tunga idag med en irriterad rygg. Men såg att jag var 1-2h före maxtiden för cykel och för målgång.

Upplevelserna var blandade på cykeln! Bitvis många att tacka för hejarop vi fick i byarna. Härligt att vinka till hejande supporter vid rundturen i centrum. Men sedan fanns ödsliga sträckor också med kraftig blåst som var riktigt tuffa mentalt. Varvet på Öland kändes långt men det gjorde fastlandsvarvet också fast det var hälften av ö-sträckan.

Att sedan komma till T2 kändes grymt skönt men också spännande. Jag fick kramp sist jag sprang hemma. Men jag har också över 7h 20min på mig innan maxtiden. Hur ska jag lägga upp loppet? Här kan jag använda lite erfarenheter från Ultravasan jag genomfört 2017-2018.

T2 (tid 09:27)

Bytet gick långsamt. Var superkantig efter nästan 7h på cykeln. Tankarna gick för fullt i huvudet. Hur ska jag lägga upp loppet? Hur ser plan B ut? Det är supertrist att inte kunna kräma på i en toppform som man tränat för. Allt känns bortblåst men hoppas någon form av grundstyrka finns kvar för det näst längsta loppet tidsmässigt jag ska avverka. Det längsta var ju 22h tandemåkning runt Vätternrundan.

Löpning 42,2km (06:07:23)

Efter T2 springer man direkt i centrum! Nu ska man veta att nu kommer det det alla som håller på med triathlon vill vara med om! Kalmarborna på löpningen är utnämnd som Världens bästa! Det är osvensk som sker! De samlas grannar, släkt och vänner och dansar på gatorna till hög musik! De festar under hela loppet och det är alla, ung som gammal, alla på 2/4 ben. Det är faktiskt magiskt att springa genom dessa infernon! Det är ståpäls hela vägen! De älskar IronMan att hjälpa, stödja och peppa triathleter fram i loppet.

Efter några kilometer så träffade jag kära sambon. Det betyder så mycket att ha nära och kära hejande och stöttande!

Första milen kändes relativt bra! Ingen muskelkramp vilket kändes som ett under! Dagen innan kunde jag inte stå upprätt! Kroppen (och medicinen) är amazing! Men jag vet att jag måste plocka fram extra vilja inom kort! Och jag försöker att inte känna för noggrant hur kroppen mår.

Strax innan varvning så kom fysiska tröttheten! Det är frustrerande att känna den så tidigt då man nyss haft en toppform i kroppen. Stark och uthållig. Det är det träningsprogrammet ger! Reumatisk sjukdom tar tyvärr enkelt bort både toppform och känslan att känna sig oövervinnlig!

Strax innan varvningen och första bandet kom lite "falska krafter" så fort man mötet hejande och skrikande publik! Och så fort man lämnar centrum så försvinner krafterna och kroppen börjar protestera redan. Det återstår ju fortfarande 28 långa kilometer. Och nu börjar det bli kämpigt mentalt. Jag vet av erfarenhet (2st Ultravasa 94km) att man får vänta ut svackorna. Det går upp och ner. Efter svacka kommer krafterna tillbaka! Bara man får i sig och kan ta emot näring!

Jag var på väg emot min sambo strax efter varvning. Utanför Hotell Svanen kommer hon stå och heja och peppa! Med Supporter Crew kläder, ko bjällra 🔔 plakat och hejarop. Då ska ni veta att hon har en neurologisk sjukdom sedan några år tillbaka. Funktion på höger sida har blivit sämre. Svårt att använda arm och haltar betydligt! Och hon följer mig på en HYRCYKEL 🫶 Trots balans och funktionsnedsättning så cyklar hon! Det kallar jag att genomföra en alternativ Ironman! Vilka krafter! Så fort jag närmade mig henne så brast det för mig! Jag grät som ett barn men jag försökte behärska mig lite då jag kom fram och hon gav mig flera stärkande kramar och hejarop.

Nu var jag riktigt, riktigt sliten, både mentalt och fysiskt! Kroppen vill inte alls hålla på med detta! Kände också att magen börja smått protestera också. Och det återstår många timmar fortfarande. 

Vid nästa station tog jag först citron för att lugna magen. Jag bröt enformiga kosten med melon, saltgurka och chips. Och tog extra vatten, sportdryck och cola. Jag drog ner kepsen lite extra och vände tankarna till min löpteknik. Ja nu var det typ japansk jogging men viktigt att bryta de negativa tankarna med något praktiskt jag kan påverka.

Då jag inte hade varken mål, inte toppform och heller egentligen inte de rätta förutsättningarna så gäller det att tänka på helt andra saker än watt, puls och prestation. Simning nästa boj hitta drag, nästa boj hitta drag, cykel nästa station hitta bästa läge för ryggen, etc, löpning nästa station, andas känn effektiv, nästa station andas känn, osv. Hitta 1000 olika delmål längs vägen, fira varje gång, osv.

Jag försökte hitta en utomjordisk känsla och ändå njuta av det fantastiska som pågår! Insupa den underbara stämning som finns längs banan. Underbara lagkamrater, underbar publik och funktionärer. Trots den enorma positiva stämning så kände jag att kroppsdel för kroppsdel inte tyckte löpning var något jag ska fortsätta göra! Jag fick kämpa hårt för att hålla mig joggande hela tiden. Jag gick på stationerna men kände mer och mer hur viktigt det var att hålla igång kroppen joggande. Det får vara mitt mål så länge jag kan. Sedan vet jag att gång kommer också vara slitsamt om kroppen strejkar.

Slutet på andra varvet träffar jag min hemortskompis. Vi slog följe några kilometer och det gav enorm tillfredsställande! 

Sista varvet skulle nu börja och nu hade det börjat skymma lite. Jag mötte sambo igen och gav mig iväg. Nu gick det nästa lika fort att gå som att jogga. Jag försökte varva men kroppen strejkade egentligen för både jogging och gång. Jag plöjde ner skallen och bara försökte tänka på annat. Men det var nu tufft. Nu hade också knäna skrika av smärta! Speciellt min "Zeb Macahan" knä, det vänstra. Där ligger min menisk (trasig) på utsidan av knäet. Brosken är lika dålig den så knäet hålls ihop i princip endast muskulärt.

Under halva cykeln och hela löpningen har jag haft koll på maxtiden. Jag har legat 1,5-2h före men den har nu i slutet av löpningen minskat till 1h! Det gav mig dock ett oerhört tillfredsställande! Att veta att jag kan gå lugnt i mål och att jag kommer fixa detta om inget annat oväntat dyker upp. Kroppen skrek men nu är det inte långt kvar! På slutet försökte jag måla upp min målgång och hur jag vill fira! Det ger en kraft jag egentligen inte har.

Så kommer äntligen sista biten, sista kilometern (som var oväntat lång). Jag får krampaktigt igång en japansk jogging och kommer till röda mattan…

…. en fest pågår, Heroes Hour har precis startat….

…. jag stannar, tar av mig IM kepsen och bugar och tackar publiken på varje läktare för att sedan kasta kepsen mot ena läktaren som en frisbee! Därefter sprang jag till mållinjer, stannade och tackade publiken.  Se min målgång 💚

Därefter träffade min sambo, coacherna Jonas och Jojje och kramade lagkamrater!

Vad är det här? Hur gick detta till? Hur är det möjligt? Jag kunde ju knappt gå kvällen innan och har haft muskelkramper hela veckan! Tror definitivt mina föräldrar i himlen har gjort allt i deras makt för att hjälpa mig igenom loppet. Sedan har jag ju en egen IronWoman 🌸❤️🫶