Inför Engelbrektsloppet – En utmaning utan optimal träning
Då var det dags igen. Engelbrektsloppet, sex mil på skidor – och jag har knappt tränat på snö. Förra året var det samma sak, men i år känns förberedelserna ännu sämre. Jag har inte haft samma träningsrutin, och det finns flera orsaker till det.
Främst handlar det om att jag under det gångna året haft skov efter min ryggsjukdom, ankyloserande spondylit. Det har tagit tid att återhämta mig, och samtidigt har jag också haft problem med mitt knä – en lös meniskbit och skadat brosk har gjort att jag inte kunnat springa. Och just löpningen är central för mig – inte bara som träning utan för mitt välmående i stort. När jag inte kan springa påverkar det både min fysiska form och mitt psykiska välmående.
Sen är det väl livet i sig. Åldern, vardagen och allt annat som kommit i vägen. Det har varit svårt att hålla fokus, men samtidigt vet jag att allt hänger ihop – när träningen funkar, funkar också resten av livet bättre.
Hur ska detta gå?
Så hur står jag rustad för sex mil skidåkning?
Ärligt talat – väldigt spartanskt. Några enstaka pass med rullskidor, lite backträning med stavar, och ett fåtal skidpass. Det jag verkligen hade behövt, som core-träning och skidteknikspecifika rörelser, har blivit lidande. Men det är vad det är – jag får utgå från där jag står just nu.
Engelbrektsloppet har ändå vissa fördelar. Banan består av tre varv på en tvåmilsslinga, vilket innebär att jag slipper de tuffaste stigningarna och de brantaste backarna. Det gör att loppet ändå känns hanterbart. Samtidigt är Engelbrektsloppet känt för att vara fysiskt utmanande, på vissa sätt kanske tuffare än Vasaloppet, trots att det är kortare. I Vasaloppet får man ju en del lättåkta sträckor mot slutet, medan Engelbrektsloppet kräver mer jämn kraft hela vägen.
Strategin för loppet
Planen är enkel:
•Första varvet – hitta skidformen och tekniken, hålla åkningen avslappnad.
•Andra varvet – förhoppningsvis ha fått in en bra känsla och kunna hitta en stabil rytm.
•Tredje varvet – en kilometer i taget, bita ihop och ta mig i mål.
Jag har inte den optimala träningen i ryggen, men jag har erfarenheten. Det här blir min elfte klassikerstart, och jag vet hur mycket som sitter i pannbenet. Förra året tvingades jag bryta Vasaloppet i Mångsbodarna efter en sjukdom som satt i kroppen, men den här gången hoppas jag få uppleva en helt annan känsla – att faktiskt njuta av loppet, av vintern och av att få stå på startlinjen igen.
Och innan starten, som alltid i Norberg, spelas You’ll Never Walk Alone. Som Liverpool-supporter ger det en extra boost – en påminnelse om att aldrig ge upp.
Så nu är det bara att hoppa upp på hästen, eller rättare sagt skidorna, och köra. Jag tar en kilometer i taget, njuter av att vara där, och hoppas att konstsnön håller hela vägen.
Race report kommer efter målgång – vi får se hur det går!
